Titel: Drakviskaren
Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip förlag
Recensent: Nathalie Sjögren
Baksidestext:
”Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.
Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn.
Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?Drakviskaren är första boken i Alvblodstrilogin.”
Den här boken hade jag sett fram emot att läsa redan innan jag skaffade den på Bokmässan i år. Jag tyckte att berättelsen lät spännande. Och snacka om att den var spännande.
Boken är över 500 sidor, men det plöjer man sig igenom på ett nafs och sedan lämnas man kvar längtandes efter fortsättningen, som kommer till våren 2018.
Det första som slog mig var det lite annorlunda (för mig) sättet att skriva på. Det var korta, rappa och snabba meningar. Ibland utan subjekt. Ibland bara ett ord. Men det tog mig kanske bara några meningar och sedan var jag inne i den fartfyllda handlingen. Kanske var det just att meningarna var korta som tempot höjdes och jag läste boken i rasande fart. Kanske var det också en kombination av att historien var så spännande.
Iszaelda är en solalv som lever med sin familj under knappa förhållanden. Deras värld hotas av Akares, en stjärnalv som under lång tid tagit över makten alltmer i alvernas värld. Iszaelda hatar honom och önskar att hon kunde bli den som förgör honom. Tyvärr är hon en solalv och enligt deras traditioner får kvinnor inte bruka vapen. Istället ska hon invänta att få sin magiska kraft vid 21 års ålder – något som inte inträffar.
Det är en av flera händelser som leder till att Iszaelda blir utstött av byn och när dessutom Akares armé bränner ner hennes by svär Iszaelda på att hon ska hämnas.
Hon ger sig iväg på jakt efter den mörka stjärnalven, men möter på vägen en man som hon inte kan motstå. ”En man vars kärlek skulle förstöra allt”, för att citera baksidestexten. Iszaelda kämpar mot en passion som är starkare än all den magi som sakta väcks till liv inom henne. Hon slits mellan gott och ont, mellan svar och vit magi och mellan att döda den hon älskar eller inte.
Det är starka och spännande scener. Som läsare är man med precis i handlingen, känner vad Iszaelda känner och våndas och glädjs med henne. Jag kunde inte sluta läsa. Jag låg uppe flera nätter – bara ett kapitel till. Och nu när jag har läst klart den kan jag inte sluta tänka på den. Jag har till och med läst om vissa scener – något som jag inte brukar göra.
Utan att avslöja något är det här en bok som har många oväntade vändningar och man vet inte hur det ska sluta, eller hur det ska lösas. Iszaelda är en grymt stark karaktär som utsätts för stora prövningar. Det är en blandning av Harry Potter (om han var kvinnlig) och Stolthet och Fördom, där karaktärerna kämpar med sina känslor.
Om det bara är en enda bok du ska läsa, så är det Drakviskaren. Jag kan inte minnas att jag har läst någon bättre bok. Hur kommer fortsättningen att vara? Hur kommer sista delen att avslutas? Jag längtar.
Är det någon förvåning att jag ger Drakviskaren 10 kakor av 10? Nej, för det här är the book to read!
